ammie

Den 14 juli var det dagen D, då skulle jag födas! Som mamma och pappa väntat och längtat efter den dagen då jag äntligen skulle komma. Redan ett par dagar innan började de ana att jag inte hade några planer på att komma då mamma inte kände någonting av alla omtalade ”tecken”.

Natten till den 15 juli kände hon i alla fall av ett par riktigt onda förvärkar och nu började hoppet stiga lite för de blivande föräldrarna. Morgonen därpå var allt som vanligt igen, det var vackert väder. Pappa jobbade och mamma åkte ut till havet vid Vårvik för solning och fika, hennes favoritsysselsättning för att få dagarna att gå. På kvällen tog pappa med mamma ut på den vanliga ”vallningen” i hopp om att få i gång förlossningen. Inget hände.

Mamma och pappa läste lite i sängen innan sovdags och så fort de släckte lampan fick mamma en riktigt ond värk och rätt snabbt därefter en till, klockan var då 23:45. Mamma och pappa började klocka värkarna, de var oregelbundna med allt från åtta till två minuter emellan. Efter en timme av onda värkar ringde mamma förlossningen och berättade om läget som var. Barnmorskan i andra änden av luren var väldigt nonchalant då mamma berättade att hon bara haft värkar en timme. Hon sa att detta tar tid, det går inte så fort och återkom om/när värkarna kommer tätare eller gör ondare.

Mamma och pappa kopplade på TENS apparaten de lånat via förlossningen och mamma försökte andas sig igenom de onda värkarna. När inte det längre hjälpte provade mamma med ett varmt bad vilket gav lite hjälp. Av och till sov nog både mamma och pappa en liten stund. Vid 04:00 på morgonen den 16 juli gjorde värkarna så ont och mamma hade ingen paus emellan dem så pappa ringde förlossningen. De fick klartecken att komma in. Pappa packade klart väskan och körde fram bilen medan mamma halvlåg i hallen och hade fruktansvärt ont.

Klockan 05:15 kom mamma och pappa in på förlossningen. På en gång innanför dörren fick mamma ondare värkar och de fick komma till ett förlossningsrum på en gång där det konstaterades att mamma nästan var helt öppen. De blev rätt rörigt i rummet, mammas uppgifter skulle tas, mamma skulle träna att andas lustgas och en skalpelektrod skulle sättas i mitt huvud och ett dropp skulle sättas. Någon annan bedövning fanns det naturligtvis inte tid för, men mamma hade egentligen velat ha en ryggbedövning, fast såhär i efterhand är hon jätte nöjd att hon slapp det.

Trots allt så fick mamma lustgasen att fungera rätt okej och 45 minuter senare klockan 06:00 fick hon börja försöka krysta ut mig. Mamma tyckte att det gjorde fruktansvärt ont och ville inte alls hänga med i krystvärkarna utan kämpade istället emot. Barnmorskorna tyckte att det var rätt hopplöst och försökte tala argt till mamma om hur hon skulle göra. Mamma fick byta ställning från sidan, till ryggläge om vartannat men inte mycket hände. Klockan 07:00 var det skiftbyte, men det var ju så nära nu så barnmorskorna valde att stanna kvar, det tackar vi för.

07:23 föddes jag, Tim, med ett skrik, pappa ropade; ”Ser du, det är en kille!” Sju minuter senare kom moderkakan ut, utan några som helst problem. Mamma fick sy några stygn medan jag låg på hennes mage och myste. Jag vägde 3660 gram och var 52 cm lång, alltså var jag en rätt stor kille som fått plats i mammas förhållandevis lilla mage.

Mamma och pappa säger om och om att de är så lyckliga och att de älskar mig mer och mer för varje dag som går. Nu ska vi tre skapa en ny vardag och ett helt nytt liv tillsammans!