Imorse fick jag för mig att testa duscha då TIm sov, igår sov han flera timmar på förmiddagen så det skulle nog funka. Det jag inte riktigt tänkte på då jag fick den ljusa idén var att sex veckors bebisar inte har några rutiner. Jag hoppade  in i duschen med babyakten i beredskap och kom ut rätt fort igen, tvätta kroppen och raka benen det var enligt Herr Sjödin överkurs. Det får helt enkelt blir en annan dag, håret blev tvättat iallafall.

Nu har vi varit ute på en lååång promenad. Vi ska kämpa med det varje dag i ur och skur för nu ska graviditetskilorna bort. 8 ½ är redan försvunna, 6 ½ kvar. Fast nog får jag ge det tid, det sägs att det tar ett år för kroppen att återhämta sig,om den nu gör det. Påsen på magen lär nog stanna för alltid.

På måndag får jag mina pengar av Försäkringskassan iaf. De hade felat som vanligt. Tur att vi har sparpengar så vi kan betala räkningarna, vad gör man annars?

Tim och jag en helt vanlig dag

Herregud vad jag hatar Försäkringskassan, jag har fått två utbetalningar hittills, en med vanlig föräldrapenning och en med tillfällig föräldrapenning för de dagar då Tim fick Antibiotika. Då tror man ju att man är inne i systemet men tydligen inte. Den 28onde ska jag få mina pengar, i senaste laget då räkningar snart ska betalas. Har jag fått några pengar idag? Nej. Sitter i telefonkö nu har plats 308 i kön. Vilket jävla skämt.

Tim är en underbar älskling till unge igen. Han säger inte en knyst utan är helt go, de är jätte konstigt för nu har jag helt plötsligt all tid i världen igen, mamma sa att jag ska ta tillvara på de innan det är dags för nästa gnällperiod. Ibland ska man lyssna på mamma tror jag.

Igår hade vi barnvakt för första gången, Micke och jag var lite på stan och sen åt vi och fikade på Java, otroligt uppskattat. Tack extramamma och extrapappa för det. Fast nog var det skönt att få tillbaka honom igen!=) Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och sitta i telefonkö ett tag till antar jag...."du har plats 213 i kön"...tur att jag har en sååå sjukt go son så jag har tid med det här!

Micke och Tim jag älskar er.

Den 14 juli var det dagen D, då skulle jag födas! Som mamma och pappa väntat och längtat efter den dagen då jag äntligen skulle komma. Redan ett par dagar innan började de ana att jag inte hade några planer på att komma då mamma inte kände någonting av alla omtalade ”tecken”.

 

Natten till den 15 juli kände hon i alla fall av ett par riktigt onda förvärkar och nu började hoppet stiga lite för de blivande föräldrarna. Morgonen därpå var allt som vanligt igen, det var vackert väder. Pappa jobbade och mamma åkte ut till havet vid Vårvik för solning och fika, hennes favoritsysselsättning för att få dagarna att gå. På kvällen tog pappa med mamma ut på den vanliga ”vallningen” i hopp om att få i gång förlossningen. Inget hände.

 

Mamma och pappa läste lite i sängen innan sovdags och så fort de släckte lampan fick mamma en riktigt ond värk och rätt snabbt därefter en till, klockan var då 23:45. Mamma och pappa började klocka värkarna, de var oregelbundna med allt från åtta till två minuter emellan. Efter en timme av onda värkar ringde mamma förlossningen och berättade om läget som var. Barnmorskan i andra änden av luren var väldigt nonchalant då mamma berättade att hon bara haft värkar en timme. Hon sa att detta tar tid, det går inte så fort och återkom om/när värkarna kommer tätare eller gör ondare.

 

Mamma och pappa kopplade på TENS apparaten de lånat via förlossningen och mamma försökte andas sig igenom de onda värkarna. När inte det längre hjälpte provade mamma med ett varmt bad vilket gav lite hjälp. Av och till sov nog både mamma och pappa en liten stund. Vid 04:00 på morgonen den 16 juli gjorde värkarna så ont och mamma hade ingen paus emellan dem så pappa ringde förlossningen. De fick klartecken att komma in. Pappa packade klart väskan och körde fram bilen medan mamma halvlåg i hallen och hade fruktansvärt ont.

 

Klockan 05:15 kom mamma och pappa in på förlossningen. På en gång innanför dörren fick mamma ondare värkar och de fick komma till ett förlossningsrum på en gång där det konstaterades att mamma nästan var helt öppen. De blev rätt rörigt i rummet, mammas uppgifter skulle tas, mamma skulle träna att andas lustgas och en skalpelektrod skulle sättas i mitt huvud och ett dropp skulle sättas. Någon annan bedövning fanns det naturligtvis inte tid för, men mamma hade egentligen velat ha en ryggbedövning, fast såhär i efterhand är hon jätte nöjd att hon slapp det.

 

Trots allt så fick mamma lustgasen att fungera rätt okej och 45 minuter senare klockan 06:00 fick hon börja försöka krysta ut mig. Mamma tyckte att det gjorde fruktansvärt ont och ville inte alls hänga med i krystvärkarna utan kämpade istället emot. Barnmorskorna tyckte att det var rätt hopplöst och försökte tala argt till mamma om hur hon skulle göra. Mamma fick byta ställning från sidan, till ryggläge om vartannat men inte mycket hände. Klockan 07:00 var det skiftbyte, men det var ju så nära nu så barnmorskorna valde att stanna kvar, det tackar vi för.

 

07:23 föddes jag, Tim, med ett skrik, pappa ropade; ”Ser du, det är en kille!” Sju minuter senare kom moderkakan ut, utan några som helst problem. Mamma fick sy några stygn medan jag låg på hennes mage och myste. Jag vägde 3660 gram och var 52 cm lång, alltså var jag en rätt stor kille som fått plats i mammas förhållandevis lilla mage.

 

Mamma och pappa säger om och om att de är så lyckliga och att de älskar mig mer och mer för varje dag som går. Nu ska vi tre skapa en ny vardag och ett helt nytt liv tillsammans!

Jag har lärt mig en läxa, att aldrig våga säga att det går bra. Idag har vart ett kaos, Tim gnäller hela tiden och har inte sovit sen imorse. Vi gick en promenad och efter halva rundan somnade han, när jag rullade över tröskeln här hemma vaknade han igen.

Jag har inte ätit frukost, inte borstat tänderna, inte kammat mig och inte bäddat sängen eller plockat en enda pinal här hemma. Nu börjar jag fatta vad alla småbarnsföräldrar snackar om när de säger att man går i morgonrocken klockan tre och säger tills sin sambo; "ta denna jäkla unge" när han kommer hem hem från jobbet.

Klockan är nu två, jag har en gnällig unge på vänster arm och bara önskar att han kunde ta och somna nångång....tur att han är så söt annars hade jag brytit ihop för länge sedan.

Dagsfärskt kort på en gnällig men söt 5 veckor gammal kille

Igår började mitt nya liv! Micke har börjat jobba igen efter pappadagar och semester så nu är jag och Tim ensamma på dagarna. Jag var riktigt nervös i Söndags för hur det skulle gå, mest för att klara både nätter och dagar själv. Hittiils har prinsen skött sig exemplariskt, bara vaknat en gång på nätterna och vart en ängel på dagarna. Det går nästan för bra måste jag erkänna, jag väntar på ett bakslag...

I Söndags log Tim för första gången och sedan dess har han fyrat av leenden till höger och vänster, nästan iaf. Man får truga lite innan han kommer på hur man ska göra. Världens gulligaste gullunge!

Vi har det jätte bra här hemma, Tim är underbart snäll och go och ja...det finns inte ord! Vi sover på nätterna och myser på dagarna. Nästan fyra veckor har gått och han börjar bli en stor kille. Idag var vi och vägde igen. Vägningen har verkligen varit ett orosmoment  för mig då Tim varit väldigt seg med att gå upp i vikt. Efter idag behöver jag inte tänka mer på det då killen gått upp 410 gram på sex dagar och mellan 100-200 gram på en vecka är det normala. Go Timmy!

På torsdag åker vi hem till Härnösand och Sundsvall för första gången. Hoppas Tim gillar bilen även på lite längre sträckor. Väl hemma ska vi fira Micke som fyller 30 och såklart träffa nära och kära.

Jag har faktiskt hunnit med att ha lite egentid också, i fredags var jag på förfest med massa vänner. Första gången utan Tim, jag var borta 2 ½ timme, det var konstigt men skönt, måste jag väl erkänna. Men ack så mysigt det var att komma hem igen. Imorse var jag hos tandläkaren, inte fullt lika trevligt. men de var skönt att cykla iväg själv en stund.

Här kommer en alldeles färsk bild på en underbart söt kille!